Om Kent Karlssons verk

Text Björn Springfeldt

Speedy Gonzalez 1989

Ett av Edvard Munchs mest berömda sena verk visar den åldrade konstnären, stående mellan golvuret och sängen. Ett golvur finns också bland Kent Karlssons skulpturer men här finns också en kanot och som här, en dragster. Ett fordon konstruerat för att så snabbt som möjligt rusa rakt fram. Fascinerad av den skulpturala formens förmåga att helt stillastående frammana upplevelsen av svindlande fart, går det långsamt upp för mig att verket också handlar om min egen livsresa.

Solips 1994

Kan människans situation beskrivas på ett mera jordnära sätt än i hans skulptur Solips? Konstnären besvärjer det enskilda livet inte genom att avbilda en sko, utan genom att avbilda rummet inne i skon, det högst personliga avtryck foten arbetar fram under det att hela kroppens tyngd gång på gång pressar ut det läderhölje, som innesluter och fängslar den. Uppställda i en cirkel skapar de ett fokus i vars mitt konstnären – eller jag själv? – står, medan ljusen ger just ljus, sprider värme och mäter ut tiden. Här formuleras både ensamhet och gemenskap, det tillfälliga i existensen och hur mångfaldig den är. Genom valet av cirkeln frambesvärjer konstnären såväl jordklotet som atomen och låter människan sväva mitt emellan, fångad i sin egen krets, i sina egna frågor.

Nymåne 1989

För Kent Karlsson tycks det tydligt att konstnären bara kan anvisa en väg, inte fungera som reseledare hela vägen till målet och hans konstverk lockar oss ut på en arena där vi själva måste agera med. Tydligare än i hans ”Nymåne” kan det knappast framgå: en underbar uppmaning att ge sig ut på ett äventyr, men diktningen måste vi själva stå för. I sammanhanget är det relevant att påpeka, att substantivet ”dikt” är intimt förbundet med verbet ”dikta”, med innebörden att ”täta en farkost”.