Norrtälje konsthall

2005_vernkort

2005_vernkort

Mina damer och herrar!

Invigningstal Norrtälje Konsthall 2005

Text Björn Springfeldt

Konstnärerna, Kent Karlsson och Jukka Vikberg, har gett mig det hedrande uppdraget att inviga deras utställning här i Norrtälje, och för att försöka skilja mig från uppdraget blir jag beroende av ett manuskript. Jag kan annars alldeles tappa tråden när jag rörs vid tanken på det varma och ogripbara i deras verk.

Vi har i de nordiska länderna konstnärer som kan mäta sig med uppmärksammade kolleger ute på den stora arenan. Kent Karlsson och Jukka Vikberg hör till dom. Vi har rader av konstnärer, som står i fokus för konstlivets uppmärksamhet. Men alldeles för ofta är de som står i fokus sådana, som hållit upp minst ett fuktat finger i luften, för att känna av varifrån vinden blåser. De fjäskar och vädjar till betraktaren genom att skapa verk som är förklädd litteratur, visuella rebusar, koder för de redan invigda. Verk som är tacksamma och lätta att verbalisera kring och som pratare får man då själv låna av det ljus som tycks stråla ut från konstverket. Vi gick i fällan. Så inte med Kent Karlsson och Jukka Vikberg. Båda har följt sin egen väg och mera lagt sig vinn om att vara sig själva, än bekymra sig om huruvida omvärlden skall älska det dom gör. För mig är deras verk poesi i sak. Har man hamnat inför någon av deras bilder, upptäcker man att man infekterats av ett virus som långsamt och effektivt påverkar både hjärna och hjärta och som väcker den oväntade känslan att livet är både roligare och allvarligare än vi trodde. Sådana verk är en gåva som räcker långt utanför stunden.

Man förstår att denna utställning kommit till inte främst för att någon curator vill visa sin fingertoppskänsla för vad som är inne, utan för att dela med sig av något viktigt och värmande och genom konstnärernas känsla för något gemensamt, en sympati, en valfrändskap. Valfrändskap är för övrigt en vacker term som Goethe använde om en själarnas harmoni och som han lånat från den samtida svenske kemisten Torben Bergman, uppfunnen när denne försökte bena ut varför ett ämne låter sig förenas med ett annat, men absolut inte med andra.

Det behövs inte lång stunds betraktande för att ana att ett av de särdrag som förenar Kent Karlsson och Jukka Vikberg är humorn. Från verk till verk kommer man på sig själv med att överrumplas av ett leende som bubblar upp inifrån. Inte ett gapskratt, men något mycket mer långtidsverkande. Vad är då humor? Något som vi alltför ofta tror är lätt och ytligt, men som kan ha en tyngd och ett djup, som fått filosofer i alla tider att grubbla över dess natur. Nu tycks man tämligen eniga om att humor, sann humor, är en motståndshandling. Mot makten, mot de som tror sig förstå allt här i världen och mot torr rationalitet. Genom humorn kan starka krafter desarmeras. Nya samband och samförstånd kan skapas. Och med humorn som instrument kan vi också lägga välförtjänta krokben för oss själva och ge törnar åt slentrian och vanetänkande. Helt enkelt öppna upp nya fält och nå nya bottnar i medvetandet. Och vi uthärdar där vi annars skulle krokna. Trots detta är få mentala verksamheter lika missförstådda som humorn. Men inför verken i denna utställning kan vi uppleva hur effektiv den är.

I mitt liv har jag ofta fått frågan från vänner och bekanta, som ställts inför samtidskonsten: det där förstår jag inte alls, men du som proffs förstår väl? Jag har då försökt att förklara, att om jag förstår, så var det bara något ytligt och fort övergående, men om jag inte förstår, om jag oroas och roas, om jag stimuleras av något och inte vet varför, då är jag i närheten av ett riktigt konstverk. Så känns det i mötet med Kents och Jukkas bilder. Kents bilder är som kortpoesi, som haikudikter, och man gläds över hur medvetandet utvidgas, men man kan inte klä sin upplevelse i någon enkel formel. Snarare utsätts medvetandet för rader av aha-upplevelser och knastrande kortslutningar. Också Jukkas skulpturer har denna karaktär av något på ytan enkelt och omedelbart, men som vid närmare umgänge uppenbarar lager på lager och där betydelser hela tiden glider undan. Hans bilder kan påminna oss om djupt liggande minnen – om hur det en gång var – eller om hur det en gång skulle kunna bli. En annan länk mellan konstnärskapen är att båda tycks fascineras över vad som kan tänkas finnas i en människas medvetande, eller snarare, fascineras av medvetandet i sig. Det oerhörda och underbara mysterium, som döljer sig inne i huvudet hos mig själv och i huvudet hos en medmänniska. Alltså den gåta forskarna klassar som den största av alla. Kent Karlsson är mest känd som en av våra främsta skulptörer, men här möter vi honom som lika framstående grafiker. Att Kent låter sin finske kollega – mindre känd här i Sverige – få hela scengolvet är en gest av generositet, så typisk för sin upphovsman. Också utställningen, konsthallens och konstnärernas gåva till oss, är fylld av värme och generositet, och jag vill nu förklara utställningen öppnad och överlämna den till er egen upptäcktsresa. Och med er vill jag förena mig i ett tack till konstnärerna. Tack Kent, tack Jukka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *