Dubbelgångare

2006_Dubbelgangare_3

Dubbelgångare

Statens Konstråd årsbok nr. 26, 2006

Text Johan Croneman

2006_Dubbelgangare_1

Nedanför mig, ett par hundra meter ut i sjön Roxen, står Kent Karlssons skulptur Dubbelgångare. Nio meter hög, i järn. Två identiska profilskivor som vinkelrätt skurits in i varandra. Platsen krävde något gigantiskt, det blev också något fantastiskt. I ett e-mail frågar jag Kent Karlsson vad det är för något, han ger mig några förslag på vad det kanske skulle kunna vara: ”Mannen från övergångsstället, den vandrande vålnaden, grön gubbe, Mr Walker, den vite mannen med blå kalsonger som bor i Bengalen? För det är väl en man? Svårt att veta och se på så långt håll”, skriver Kent Karlsson i sitt svar. Bo Olls, östgötakonstnär, projektledare och initiativtagare till ”Visioner vid vatten” står bredvid mig, pekar och förklarar. Han berättar att man tvingades ta hjälp av ingenjörstrupperna för att få upp den fyra ton tunge dubbelgångaren. Platsens militära traditioner förnekar sig inte. Vi pratar förhållanden, hur förhåller sig Dubbelgångare till omgivningen? Sjön, slusstrappan, skogslandskapet. Det är inte okomplicerat. Förr var det viktigt att proportionerna var de rätta, nu pratar man allt oftare om stora proportioner, även inom konsten. Hur mycket kan omgivningen svälja? Bo Olls och Kent Karlsson pratade istället länge om hur viktigt det var att platsen, och materialet, pratade med varandra. De behövde inte överensstämma, bara komma hyggligt överens. Korrespondera. Det finns också något kongenialt över materialvalet, järnet – och perforeringen. Associationerna är tung industri, maskiner, verkstäder, stansar, slammer, hårt arbete. På ett skissblock kan kanske just perforeringen te sig som något kosmetiskt – med följande optiska effekter. I verkligheten känns järnet ”hemma” i de här trakterna. Visserligen ligger lärosätet, och det mer akademiskt lagda Linköping alldeles i närheten, men järnet, det sträva – på gränsen till motsträviga – säger mer om tunga industrisamhällen som Norrköping och Motala, och Göta Kanal. Bo Olls har städslat Roxens ende kvarvarande fiskare för att båtledes ta oss ut till Dubbelgångare. Här uppifrån slusstrapporna ser Kent Karlssons figur rätt tunn och liten och okomplicerad ut. Han växer redan när vi kommit ner till den lilla hamnen, därefter måste man säga, bokstavligt talat, att han ”tornar upp sig”. Dubbelgångare står på en naturlig vågbrytare, ett litet grund, och Kent Karlsson skriver vidare att ”det hela är ett försök att åstadkomma ett anständigt sjömärke som också kan fungera från landsidan”. Vi guppar runt i fiske båten. Utifrån sjön, med sikt in mot land, förändras Dubbelgångare totalt – och hela tiden. Den vrider sig långsamt och vackert, de optiska effekterna exponeras, solen, skuggorna, ljuset faller in och igenom de rätt stora stansade hålen, en ny bild, en ny bild till, och en annan ny bild. Där ute förstår man varför den står som en ensam siluett, sedd från landbacken: För att kunna röra sig, givetvis, gå på vattnet, ge sig av, kanske om någon bestämmer sig för att komma obehagligt nära. Det är omöjligt att veta vart den är på väg.

2006_Dubbelgangare_22006_Dubbelgangare_3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *