Ett uttryck söker sin mening

1994_ett_uttryck_6

Ett uttryck söker sin mening – om Kent Karlssons objekt

Artes, 1994; 3, s65 – 73

Text Mårten Castenfors

”Det är känslan som bör laddas upp med tankar och inte tvärtom. Tanken bör tänka i bilder, och känslans (eller det undermedvetnas) bilder bör uppta tanken, det rör sig hela tiden om en växelverkan.” – Erik Lindegren, BLM 1946

Kent Karlssons objekt gäckas och flyr vidare. Men de följer ett mönster. Först lockar de till snabba omdömen: verken ter sig frivola och naiva. Men sedan, i det att de nästa dag, nästa vecka, lever kvar i minnet – nekar att försvinna – vet man att något döljer sig under den gäckande ytan. De lekfulla motiven har en ond patina. De bär på en dubbelhet och när den syns erfar man ett tydligt kryss – det kryss där objektens till synes oförenliga motiv och uttryck möts; där den rika laddningen aktiveras som tvingar betraktaren till fortsättning. I denna brytpunkt upphävs objektens faktiska tyngd och de övergår i ett annat tillstånd som liknar drömmens. Man står inför ett på en gång logiskt och ologiskt pussel där de flesta bitarna lagts men där vissa viktiga element saknas eller fallerar. Det är där det tydliga blir otydligt och det otydliga blir tydligt. Det är där, i det försvunna, som betraktaren tar vid – man fortsätter spinna på Karlssons tråd. Visserligen är Karlsson en ärlig skulptör (han blottar sin privata sfär) men han är klok nog att bara blotta ingressen. Det är i detta smygande och antydda verkens signum finns. Karlssons bas är en fingerfärdig hantverksiver som styr fram till det kontrastrika. Det hårda stålet sluts av något mjukt, det kalla mildras av något varmt. Det lätta upphävs av tyngd, det svarta vitnar och det ljudliga blir tyst. Hela tiden skiften av förväntade egenskaper och invanda motivvärldar. Dessa givande förvandlingar präglas av en oförställd direkthet och intuitiv säkerhet som bär dem förbi det utstuderade. Själva hantverket leder bort från pose och tillbaka till det bevarade hugskottet – till något sprött och känsligt som aldrig skyms av det förföriska materialet. Ty mitt i kasten finns en tydlig vittnesbörd om hur Karlsson vid TV-n , vid köksbordet och vid sängen fångat sina tankar och minnesbilder i flykten och hur han sparat dem, i en papperslåda, som klottrade men mycket bestämda utkast. Objekten förstorar men bevarar dessa pappersfragment. Levande blir endast det mest privata som hämtat sin näring från barndomens och vardagens lösrycktheter. Och lösrycktheter låter sig inte inringas; de bygger på, och kräver, fler perspektiv. De tillåter paradoxer som trots sitt allvar med fördel tar hjälp av vitsen, den dåliga historien eller den kvicka poängen. Jag förstår plötsligt Karlssons motvilja till det ständigt föränderliga måleriet eftersom han i sina mer handfasta objekt, på ett helt annat sätt, kan bevara den viktiga ursprungsvisionen. I objektens drömska berättelser utdelas oblyga kyssar till surrealistisk tro på motsatsernas förenlighet och i det materiella och uttrycksliga upproret finns en nära kontakt med de första dadaisterna. Oppenheims håriga kopp, Duchamps cykelhjul och Man Rays öra är alla s.k. nödvändiga förutsättningar men Karlssons objekt liknar ej dessa protester mot en bildkonvention och de delar inte heller dadaisternas teoretiska och provokativa uppsåt. De bygger istället på en personlig erfarenhet av vårt 80- och 90-tal och dessa avser varken att chocka eller frossa i allmänna symboler. De syftar istället på ett tyst berättande i egen sak som för att nå avsedd dialog krävt en egen men likartad rekvisita.

I Karlssons kulissförråd finns också en rest av vårt svenska sekelskifte. Ständigt kvar i ateljén hänger en rå, evigt ofärdig parafras på Ernst Josephssons målning Näcken. Karlssons Näcken skiljer sig emellertid markant från förebilden. Den är utförd på förarhuven till en Volvo 164 och skogens vilda ljus är utbytt mot ett lysrör. Dessutom, näckens ädla kroppsliga renhet är ej längre ren utan klädd i guldglänsande slagmetall som en kylig rest av vår tid med ett artificiellt sken som dramatiskt krossar naturens helgd. Forsen blir stad och man känner lukten av surt öl och svettig rockmusik: Karlssons Näcken berättar om den stora lockelsen och den sista frestelsen. Trots detta, sitt vanställda yttre, signalerar näckens närvaro dels en fascination för det nordiska, det svenska, dels en äkta oblyg subjektiv romantisk ådra fri från all hänsyn och konvention. Parafrasen blir därmed både en dialog, en symbol och en konstnärlig utgångspunkt. Den blottar en övertygelse: att göra allt efter eget huvud utan att lyssna på tyckare. Den som på detta sätt nekar rättning i ledet har också mod att gå vidare och kan t.ex. utan att tveka återbruka Josephsons Näcken på ett svart fyra meter högt altare kallat atlantis. I detta förfallna monument som krönts med döda fiskar och hotfulla gastuber är näcken, det nordiska arvet, tatuerad och inbränd i glaset och där lika beständig som om den vore nålad i hud. Monumentet är vårt ursprung och en skräckvision som förenats i en mörk pardans. Det visar att Karlsson liksom Josephson bryter ordningen i vaktparaden och att han i tider av ofta missriktade programförklaringar medvetet tar avstånd från program.

1994_ett_uttryck_1

”Rekonstruktion”

Det fanns en tid när vår TV inte hade 12 kanaler. En svartvit tid med program sominte gled in och över i varandra. En tid fylld av pauser och förväntan. En tid då hallåan var en stor begivenhet, en tid då vi bar kortbyxor och satt med våra lekkamrater i det blå pausljuset och väntade på att allt skulle börja. Förväntningar och förtjusningar över livet – ett liv ännu utan stora skuggor. 1994 tar jag åter plats framför Kent Karlssons TV-möbel i faner. Jag tittar in i det blåskimrande akvariet med PAUS textat på glaset och förförs. Och visst är detta ett billigt trick men när fiskarna simmar där bakom paus-glaset leds jag med värme tillbaka till det ögonblick då jag kände livets alla möjligheter, då allt syntes självklart och de svenska industrihjulen rullade framgångsrikt och taktfast. Jag erbjuds därmed en blick in i mitt eget oändliga minnesarkiv och visserligen råder PAUS men ON-knappen är nedtryckt för kommande osäkerhet och delaktighet. För första gången ser jag också TV-bilden som verklig, fiskarna simmar faktiskt där, men den lockar ändå mer som en självspeglande fiktion som lekfullt avslöjar ett medialt narrspel. Karlsson tydliggör att min kablade verklighet är en bekväm men oärligt förpackad vara. Jag har helt enkelt vant mig att vara voyeur istället för deltagare.

1994_ett_uttryck_2

”Nymåne”

En gång i vår barndom var modellbyggandet det stora överskuggande intresset – de skälvande åren före den första alltför våta kyssen. Det var på tiden i pojkrummets förlovade land. I taket svävade flygplan och på bordet låg våra nästan fullföljda projekt. Modernitetens vidunder, stridsmaskiner och undervattensbåtar, blev med klister och stort tålamod en väg in i den spännande vuxenvärlden: den alltid krigiska där blodet konstlat och våra hjältars seger förutbestämd. Med Karlssons Nymåne tror jag mig återvända till modellens trygga värld men mycket har förändrats. Karlsson har förvandlat, förstorat och förtydligat den oskyldiga leken och dess objekt. Hans bräckliga modell, en kajak i perforerad och rostad plåt, läcker som ett såll. Jag ser en modell som inte längre är hanterlig och heroisk. Den har vuxit och tar ställning. Objektet förtydligar därmed samtliga modellers svaghet och brist (från de enklaste byggsatser till de mest komplexa teoretiska konstruktioner). De är alla gjorda för att vara ideala, lätthanterliga och kontrollerbara. Verkligheten är dock inte perfekt: den läcker som ett såll. Karlssons tysta flykt ut på öppet hav blir därför aldrig av – den vänds istället till mig i vemod, både klokt och nostalgiskt, samtidigt som den påtalar konstens självklara förvandlande styrka och fria uttryck. Objektets bräckliga illusion stannar inte framför mina ögon utan den förvandlas till en sorgset skön nymåne.

1994_ett_uttryck_3

”Hare i Måne”

Vi klippte och klistrade. Moarén och formmallarna från Panduro blev vår väg till säkert montage och ett lyckat äventyr. Men för den otålige fanns det alltid en möjlighet att förvränga det förutsägbara förloppet: att uttråka förstöra det förväntade. Denna leda gav suveränitet. Vi stod över det sanna – precis som vi idag står över all takt när vi tankspritt ritar mustascher på tidningarnas porträttfotografier. Jag ser Hare i måne som en sådan förvrängning. Ett subtilt projekt där den prefabricerade haren hittat fram till en ny tvetydig strapats. Den skuttar i lätthet undan jägarens onda bössa men rörelsen har hejdats av Karlsson. Den varma smidiga harens hjärta perforeras av en stålstång. Haren är så fångad i en tyngd som både bromsar och möjliggör – det har skett ett brott mellan motiv och uttryck, mellan minne och konstruktion och dess dolska innebörd blir hissnande i månens, återfödelsens, ljus. Karlsson bryter förtjust min bild av verkligheten och aktiverar, med starka kontraster ett icke kontrollerbart förlopp. Han har funnit en konstnärlig öppenhet i ständig förvandling och i denna söker mitt minne fruktlöst en mening. Men min, liksom Karlssons, besvärjelse och försök att hålla kvar det okomplicerade faller. Jag berikas istället av det komplexa.

1994_ett_uttryck_4

”Kapellet / Fata Morgana”

Vi sökte bekräftelse och fann ett påtagligt ljud i köksskåpet vid spisen. Kastruller och lock blev med en hamrande pinne vårt första trumset. Oljudet tystades men återkom med elvaåringens vädjan om ett riktigt batteri – och vår önskan blev på födelsedagen uppfylld. En liten baskagge, två små cymbaler och en virveltrumma förpassades med speleman till garderoben. Där i avskildhet uppstod ny insikt: detta med takt och rytm var ganska svårt. Tre tröttande dagar senare var vår trumslagardröm över. Plastskinnet var perforerat och trummorna stumma. De glömdes bort och började snart samla damm. Från Karlssons kapell hörs endast ödesmättad klagan från ett dragspel som drivs av en cykelkedja, annars är gruppen utan ljud, helt tyst. Det ostämda pianot är insvept i plastfolie, basen ett rostigt skelett och det stora trumsetet, Fata morgana, är ospelbart och synes mögla av svart och grön nylonfiber. För detta ödsliga slagverk är spelningen över. Tidens musik kommer nu från en taktmaskins envetna och kyliga slag; förprogrammerad och befriad från personliga felslag och lekfull improvisation. Men för en drömmare är denna vision alltför dyster. Karlssons Kapell med dess slagverk börjar då viska fram mina minnesbilder av vilda svunna tider. I nylonfiberns obestämdhet anar jag också ett annat landskap och ett annat ursprung. I Bateau Lavoir står en av insikt drabbad Juan Gris framför sitt staffli. Hans experiment stämmer: hur han än gör finner han att rummet och tingen geometri, och han lyckas med sina cylindrar frambringa verklighetens essens. Gris klädde därefter själv sina former med stoff och kött. Karlsson gör samma sak i Fata Morgana men han utgår ifrån redan färdig (trum)geometri och ur den återföder han hägringar av det okontrollerbara (natur/mögel). Det till formen korrekt statiska möter ett dynamiskt organiskt innehåll. Formen kräver sitt innehåll. Cirkeln är sluten.

1994_ett_uttryck_5

”Tiden slukar rummet II”

Sedan kom tonåren som pockade på en fortsättning och en fördjupning. Livet och döden blev intressanta. Ingen kunde emellertid svara på de eviga frågorna. Ovissheten blev vår väg till mognad. Vi lämnade den eget uppbyggda världen och tog motvilligt steget ut i ett liv och en värld som blev alltmer ogripbar. Där var allt flyktigt precis som tiden som plötsligt blev en realitet. I den fanns vår möjlighet, begränsning och vår förgänglighet. Jag känner oro framför Karlssons spruckna dubbla spegelglasklocka som synes rämna. Detta är, med moraklockans klanger, ett nutida barockt vanitas med referenser till 1600-talets holländska mästare och deras efterföljare. Williem Claesz Heda, Pieter Claesz, Sanchez Cotán, Pablo Picasso och Salvador Dali – alla bar de medvetenheten om livets förgänglighet som ok och konstnärligt motiv. Karlsson följer denna eftertankes mörka tradition med sin svit ödesmättade stilleben där förstelnade och orena löv, duvor, telefoner och lysrör anspelar på förgänglighetens symboler. Också i dubbelklockan ”Tiden slukar tiden II” förtär tiden allt och dödskallen med sitt memento mori finns där, men nu kyligt moderna och förnicklad. Det utsläckta livets ljus finns där, men istället för vax, nu som två tomma vagt flimrande billyktor. Och timglasets påminnelse om den bortflyende tiden finns där som två skröpliga urtavlor. Men jag kan inte tydligöras eller spegla mig i denna vår spruckna tid – den mellan två torn (tider). Tomrummet har inte överbyggts utan snarare förstärkts. Objektets storlek, dess tre dimensioner, dess krossade barocka sanningsspeglar och dess sammanflätning med en nutida vurm för en svensk svunnen allmogeidyll ger inga svar. Karlsson suggererar i stället med sin övertydlighet fram krysset där slutet oförväntat tvingar mig till fortsättningen.

1994_ett_uttryck_6

”Solips”

Till sist blir vi vuxna och vi står lika nära vår födelse som vår död; livet består lika mycket av framtid som av vårt minne, av det förflutna. I detta livets origo konfronteras vi, oftast för första gången, med de stora sammanhangen: med ett nyfött barn, med en anhörigs död och plötsligt saknar vi åter ord. När Karlsson arrangerar exakta avgjutningar av uttjänta skor i en gripande grupp berättas historien om ett ordlöst möte. Detta är inte längre varken skor eller fötter utan insidornas avtryck i cement som bildar distinkta tecken för människor (män-i-skor) med var sin unik historia. Avgjutningar står och lutar där inte av en slump utan var position har sin skavank och sin bestämda karaktär. Den uppnosiga tonåringen, det oskyldiga barnet, den orubbliga kvinnan och den jordfasta åldersmannen har, sida vid sida, förenats i eftertanke. I denna allvarsamma grupp med ljusbäraren i mitten utbyts inga tankar, man lyssnar inåt och kontemplerar en stund i gemenskap innan cirkeln bryts och allt övergår i en vardag fylld av oaktsamma ord. Givetvis är gruppen i sin cirkel ånyo ett nytt melankoliskt vanitas men denna gång utan föregångarnas dramatiska svärta. Dessutom lurar i den harmoniska enheten ett självironiskt flin (för Karlsson är solipsism en realitet): precis som ljusbäraren i mitten av cirkeln är Karlssons jag alltid i centrum och ifrågasätter, undersöker och misstror ordlöst yttervärldens och andra subjekts existens. Det vore naturligtvis outhärdligt om vi alla trodde oss vara i universums mitt men när en begåvad konstnär intar denna konstnärliga position blir övermodet motiverat. Ty, vem orkar egentligen bry sig om en konstnär som inte har det egna egot som fundament? Det är i denna drömska undflyende zon som Karlssons objekt trots allt blir självklara. Objekten lever i ett gränsland och möter oss innan de som metaforer övergår i nya tillstånd. De får jaget och verkligheten, att genom idel förvandlingar, flyta samman. En klocka börjar ticka, det onda blir gott, verkligheten blir dröm, dröm blir mardröm, liv ändar i död och mörker i ljus. Där i spelet mellan kontraster, söker ett uttryck sin mening, leken blir allvar och skrattet tystnar. Där, i detta fruktbara obeständiga mellanläge bjuds vi in och kan ta plats. Det privata blir inte längre privat utan istället ett ödmjukt konstnärligt påstående: Detta är viktigt för mig, kanske är det viktigt för er.

1994_ett_uttryck_7

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *